littlelova

Börjar bli lite trött på människor som påstår sig vara mina vänner men som, när det verkligen behövs, inte finns här för mig.
Min pappa har gått bort. Efter begravningen har du inte frågat en enda gång hur jag mår, hur jag har det...
Du pratar på en massa om dig själv, ditt liv, dina problem. Jag finns här för dig, i vått och torrt, men var är du när jag verkligen behöver dig...??
Tycker inte att jag ska behöva skrika och be om ditt stöd för att du ska förstå, i en sådan här situation...